Lek och allvar i Vikingaland

Från Trelleborgs ringmur är utsikten västerut slående.
Här förenas dansk vikingatid med modern arkitektur.
Några stenkast inåt landet lär sig barn i alla åldrar forntida lekar och spel.
Med ett leende på läpparna.

SJÄLLAND. Våld och barbariskt röveri har vi matats med genom åren. Men den utgrävda borgen, museet och vikingabyn berättar mer nyanserat om svunna tider.
900-talet ligger mellan ivrigt snurrande vindkraftverk och med högbrodelen över Stora Bält i sydväst, som en länk mellan Fyn och Själland. Eller, i ett större perspektiv, mellan förr och nu.
En februaridag för 343 år sedan stod Karl X Gustaf där borta på Fyn och spejade österut, i riktning hit-åt. Han hade nyligen marscherat över Lilla Bälts is med 12 000 man, 9 000 hästar och tung stridsutrustning. Den svenska hären hade intagit Odense och fångat danske överbefälhavaren Ulrik Christian Gyldenlöve.
Nu funderade kungen på att utmana även nästa naturbro, från Nyborgs strand över till Korsör. Förmodligen kände han inte till fornborgen Trelleborg och dess storhetstid. Vad brydde han sig om vikingar, han som själv stod i begrepp att skriva historia?

Erik Dahlberg och majoriteten av generalerna avrådde honom, under ett stormigt krigsråd, från att tåga över Stora Bält och så kom det sig att kungen denna smällkalla vinter tog med sig rytteriet och styrde färden mot Lolland och Falster.
Det danska motståndet uteblev helt och vid Vordingsborg, längst ner på Själland, mötte riksrådet Kristian Skeel och rikshovmästaren Joachim Gersdorff för att inleda de förhandlingar som slutfördes i Roskilde 1658 och som ledde till att Skåne blev svenskt.

Nu står vi på en ringmur från vikingatiden, mitt i EU-land och spanar i motsatt riktning – västerut bort mot Korsör och bropylonerna. Korna, som betar intill, får vi inte klappa på grund av galopperande galenskap. Det svindlar.
Borgen vid Hejninge på Västsjälland beboddes för 1020 år sedan av ungefär 500 personer.
Vardagen i och kring byn kretsade kring hantverk, lantbruk och handel, men visst gav sig nordborna ut på rövartåg – även efter kristendomens införande. Det skövlades och skändades knappast mindre i den nya religionens namn.
Den geometriskt uppförda anläggningen skvallrar också om militärt syfte samt släktskap med Aggersborg och Fyrkat vid Limfjorden på norra Jylland, sydskånska namnen Trelleborg samt Nonnebakken på andra sidan Bältbron. Samtliga hade tillkommit efter kungligt påbud och var uppförda sedan Harald Blåtand omvänt danerna till kristen tro.
Fästningen på Själland hade en strategisk byggnadsplan med fyra portar i den 17 meter breda ringvallen, 16 hus kvadratiskt placerade innanför murarna och några husrader utanför. Borgen ligger vid Tude å och fungerade troligen som utbildningsläger för Sven Tveskäggs sjöfarare.
I mitten av 1000-talet gick vikingatågen inte längre som på räls. Kustbevakning hade upprättats och försvarsflottor mobiliserats nere på kontinenten och plötsligt började det gå grus i erövringsmaskineriet. Kring förra millennieskiftet miste den gamla boplatsen också sin betydelse.
Men i den rekonstruerade byn Trelletorp tillverkas åter bröd och brynja för folket. Det sker enligt urgammal sed, därmot inte på urgammal säd.

Brödet knådas av en kvinna i vadmalsdräkt. Hon berättar:
– Vetemjöl och rågmjöl är grunden, sedan lite kli, honung och vatten. Det blir en sorts flatbröd, inte olikt det ni i Sverige kallar tunnbröd.
Ynglingen som sitter bredvid och knåpar ihop en pansarskjorta säger:
– Den här brynjan kommer att bestå av tusentals ringar och väger, när den är färdig, mellan 16 och 18 kilo.
I turistbroschyren Det gröna Själland marknadsförs fornborgen och dess omgivning som Vikingalandet. Slagelse, Höng och Hashöj är centralorter och i samma region, längs väg 259, hittar vi Idrottshistorisk verkstad. Alla förespråkare för aktiv semester ska stanna till i byn Gerlev.

I vikingarnas krigsutbildning ingick förstås spjut- och stenkastning. Höjd- och längdhopp var andra populära discipliner, som det också tävlades i.
Det berättas att den isländske storbonden Gunnar på Lidarände en gång på 900-talet, iförd stridsrustning i läder, hoppat högre än sin egen längd.
Spelsugna och slagfärdiga nutidsmänniskor kan prova 121 lekar i Idrottshistorisk verkstad – de flesta från vikinga- och medeltiden och ingen med mindre än 100 år på nacken.
Sten Nörgaard är vår ciceron i parken:
– Vårt mål är att lära barn leka igen. Besökarna ska få testa gamla tävlingsmoment – allmogens aktiviteter, sånt vi hittat i folkvisor och berättelser. Kring forntidens krogar och värdshus levde verkligen spelkulturen.
– På folkhögskolan här intill finns en forskningsavdelning och kulturministeriet stöttar verksamheten. De har kurser för både vuxna och barn, men främst för fritidsledare, lärare och föräldrar, berättar Sten Nörgaard.
“Med leg ska land bygges”, basunerar arrangörerna ut i sina foldrar. Kropp, kamp och kultur är andra nyckelord.

Allt går igen. Dataålderns strategispel har rötterna i 1200-talet.
En skolklass från Ringsted slår munk, eller “hit the fox” som leken kallades då den uppfanns på de brittiska öarna.
Filip Hansen provar Kegler fra Muël, en klassisk kägelvariant från Bretagne. Troels Schytt fastnar vid ett gammaldags biljardbord, Schuiftafel, favoritsysselsättning vid Christian IV:s hov.
Sedan kastar Troels sig över Riboulette, en garanterat tiltfri förlaga till våra flimrande flipperspel.
– I dag betraktas lekkultur som barnkultur, men så har det inte alltid varit. Och att leka är en livsnödvändighet. Vi skrattar inte i dagens sportkultur. Det måste vi lära oss och det är kanske vår viktigaste uppgift.
Säger Sten Nörgaard och ser, liksom för att övertyga, gravallvarlig ut.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *