Elsa Beskow och maken Natanaels relation

För 50 år sedan skrev Stina Hammar den första biografin över Elsa Beskow. Nu kommer boken där hon berättar om Elsas och maken Natanaels relation, om arbetet mot de sociala orättvisorna och om hennes förmåga att förena fantasi och verklighet i bilderböckerna.

Vimmerby har Astrid Lindgrens värld. Djursholm har en staty av Elsa Beskow på Elsa Beskows torg.
– Elsas liv speglar en guldålder i Djursholms historia och hon förtjänar bättre, säger Stina Hammar, aktuell med boken Elsa Beskow i Djursholm på samfundet Djursholms Forntid och Framtids förlag.Hennes böcker är översatta till fjorton språk och hon är en av den svenska barnbokens grundare. Litteraturvetaren Stina Hammar beskriver det unika med Elsa Beskows bilderböcker:

– Å ena sidan finns den beskrivande delen där hon skildrar hur naturen verkligen ser ut, med hela dess detaljrikedom. Å andra sidan finns viljan att bygga en fantasivärld kring denna beskrivning.
– Många barnboksförfattare gör det ena. Elsa gör båda, säger Stina Hammar.Elsa Beskow föddes 1874 på Södermalm i Stockholm och redan vid sex års ålder hade hon klart för sig att hon ville rita sagoböcker när hon blev stor.
Så blev det. Debuten kom 1897 med Sagan om den lilla, lilla gumman då Elsa jobbade som teckningslärare i sin gamla skola, Whitlockska samskolan vid Johannes kyrka på Norrmalm.

Genombrottet kom med Puttes äventyr i blåbärsskogen, 1901, samma år som hon och maken Natanael Beskow flyttade in i Viktor Rydbergs villa Ekeliden i Djursholm.
Huset som skulle bli Beskows hem under 40 år, och där Elsa skrev och illustrerade barnböckerna – som mor till sex pojkar beskrev hon den mest hektiska tiden som ”vartannat år en pojke, vartannat år en bok. På Ekeliden skrev Natanael psalmerna, förberedde predikningarna och det var här planerna på Birkagården växte fram. Birkagården som var Sveriges första så kallade hemgård, inspirerad av den engelska settlementrörelsen, en rörelse som var en reaktion på det framväxande industrisamhällets behandling av arbetarna.

På Birkagården, som förlades i arbetarstadsdelen kring Rörstrand- och Atlasfabrikerna, drog man igång studiecirklar, föredragsserier, bibliotek och en barn-krubba med tanken att människor från de skilda samhällsklassernas skulle kunna mötas.

Om allt detta berättar Stina Hammar i boken Elsa Beskow i Djursholm, där hon också kommenterar och tolkar Elsas sagor med många av deras symbolrika illustrationer. Ett exempel är Blomsterfesten i täppan, en allegorisk skildring över rangordningen i samhället. En fråga som engagerade både Elsa och Natanael i deras arbete och tanke. Och Stina Hammar bemöter kritiken mot Beskow att hon skulle ha sett klassamhället som något naturligt och orubbligt.

– I boken Blomsterfesten i täppan finns en varning för dvalan i den fest som inte var för alla. De sociala klyftorna var det man borde tänka över, säger Stina som påpekar att klasskampen också påverkade och löpte rakt igenom Elsas och Natanaels liv.
Stina Hammar skrev den första biografin över Elsa Beskow 1958. Men redan 1955, när hon läste litteratur på universitetet ville hon skriva om Elsa Beskow.
– Då fanns det inget intresse för barnlitteratur och på fakulteten ifrågasatte man varför jag ville skriva om Elsa, säger Stina som är utbildad förskollärare.Om universitetet var ointresserat så var familjen Beskow det inte.
Elsa Beskow dog i juni 1953. Stina höll ett tal vid en minnesstund över Elsa på Birkagården och efteråt ville hennes son Bo Beskow att Stina skulle skriva om hennes liv. År 2002 ville familjen Beskow att Stina Hammar skulle skriva en ny biografi. Efter att hon fått ta del av fler brev i den digra korrespondensen mellan makarna Beskow, beslutade hon sig föra att hon hade någonting att tillägga.
– En av anledningarna till att jag ville skriva var den bild som hade spridits av Natanael som sträng och missunnsam. Den bilden skulle Elsa aldrig ha gått med på, säger Stina Hammar med eftertryck.
En del av den bilden spårar hon från löst ryckta delar av just hennes egen biografi över Elsa från 1958.
– Natanael och Elsa hade ett dialogiskt förhållande där de stred för att förstå varandras föreställningsvärldar och som jag förstår det behöll de det här dialogiska förhållandet hela livet ut, säger Stina Hammar.

– Elsa var inte van vid att inte vara respekterad, säger Stina och pekar på det faktum att Elsa ifrån barnsben varit omgiven av starka kvinnor. I hennes krets fanns både Ellen Key och Anna Whitlock.Mycket av stödet för sin uppfattning om makarna Beskows dialogiska och relationella förhållande har Stina Hammar hittat i makarnas brevväxling. Mycket av korrespondensen avhandlar trosfrågor. Och, menar Stina, det var inte helt lätt att få ihop prästsonens bakgrund med Elsas uppväxt i den Whitlockska konfessionslösa skolan.

– Natanaels familj hade svårt att släppa in Elsa och det tog ett år från det att de förlovades till hon bjöds ner till Natanaels familj och hans mor i Småland.Natanael studerade på Konstakademien när Elsa och han träffades. Han fick henne att stå modell för honom. När de blivit fästfolk återupptog Natanael teologistudierna i Uppsala. Elsa gick på Konstfack men familjen hade inte råd att låta henne gå vidare till Konst-akademien.

– Umgänget med Ellen Key, Anna Whitlock och diskussionsklimatet hemma blev hennes universitet. Allt var värt att tas upp, allt diskuterades, säger Stina.
Elsa och Natanael Beskow bodde i Viktor Rydbergs Ekeliden fram till 1941. De sista tolv åren av sina liv – Natanael dog några månader efter Elsa i oktober 1953 – bodde makarna i en villa invid Ekebysjön.
– Jag uppfattar Elsa som en genomärlig person, det man sade det menade man och det man menade gjorde man, säger Stina Hammar som beskriver Elsa Beskow som en människa med ett lekfullt temperament. Ett temperament som fick sig en svår törn när den blott åttaårige sonen Dag dog efter att ha blivit påkörd av en isjakt.
– Dags död följde henne hela livet men både barnen och Natanael slöt upp omkring henne för att mildra hennes sorg, säger Stina om barnboksförfattaren för vilken leken och fantasin var en högst verklig parallell till livet.